psykbrott, del 494
Det är intressant att se hur olika människor tolkar saker olika. Studievägledaren tog det hela ganska allvarligt i onsdags, sa att det var jätteviktigt att jag kopplade bort allt skolarbete så snabbt som möjligt, och att jag inte skulle oroa mig så mycket om hur det blir med saker runt omkring. Hon på studenthälsan som jag pratade med idag såg det på ett annat sätt, att kan var "kanske lite bränd i kanten" som hon uttryckte det, att jag nog knappast skulle behöva speciellt lång tid på mig att komma tillbaks, och att jag skulle göra klart så mycket som möjligt i skolan och dessutom ta reda på på egen hand hur det fungerar med csn, och dessutom ringa till vårdcentralen och hoppas att dom har tid. Annars skulle jag ringa till privatläkare, eftersom dom har mer tid över till fall som inte är så viktiga. Fast det där sista sa hon inte, men det var väl det hon menade.
Gick därifrån, kände mig lite dum och konstig, och lite sur över att jag bara fått ännu mer att tänka på. Vad hände med den där avkopplingen som var så viktig? Kom hem, ringde till vårdcentralen utan några större förhoppningar. Möttes av massor av empati och förståelse. Fick tid redan nästa vecka, plus ett nummer till psykakuten.
Skillnaden var nog egentligen att vårdcentralen ställde raka frågor om hur jag mår rent psykiskt, som jag inte kunde svara speciellt undvikande på. Frågor där en tvekan i svaret var svar nog. Studenthälsan frågade mer om livet i allmänhet, och det var mycket enklare för mig att bagatellisera saker då, och det späddes nog på av bagatellisering från hennes sida också.
Kom på en grej förut... Det som gör denna vändan värre än förra gången för 5 år sedan är att den gången kunde jag utgå ifrån att det var en engångsgrej. Nu känns det som att det är något kroniskt och obotligt. Som något som kommer förpesta resten av mitt liv. Det har gjort att det inte längre är motivationsproblem eller nån form av utbrändhet som är det största problemet, utan jag känner mig trasig, handikappad och totalt utanför systemet.
Gick därifrån, kände mig lite dum och konstig, och lite sur över att jag bara fått ännu mer att tänka på. Vad hände med den där avkopplingen som var så viktig? Kom hem, ringde till vårdcentralen utan några större förhoppningar. Möttes av massor av empati och förståelse. Fick tid redan nästa vecka, plus ett nummer till psykakuten.
Skillnaden var nog egentligen att vårdcentralen ställde raka frågor om hur jag mår rent psykiskt, som jag inte kunde svara speciellt undvikande på. Frågor där en tvekan i svaret var svar nog. Studenthälsan frågade mer om livet i allmänhet, och det var mycket enklare för mig att bagatellisera saker då, och det späddes nog på av bagatellisering från hennes sida också.
Kom på en grej förut... Det som gör denna vändan värre än förra gången för 5 år sedan är att den gången kunde jag utgå ifrån att det var en engångsgrej. Nu känns det som att det är något kroniskt och obotligt. Som något som kommer förpesta resten av mitt liv. Det har gjort att det inte längre är motivationsproblem eller nån form av utbrändhet som är det största problemet, utan jag känner mig trasig, handikappad och totalt utanför systemet.
Kommentarer:
Trackback