En blogg som inte handlar om nåt

Mina fönster är öppet så mycket det går, men vad hjälper det när det inte blåser nåt? Termometern visar närmare 30, vilket är alldeles för högt för min klena värmetålighet. Fingrarna klibbar fast vid tangentbordet när jag skriver, på grund av handsvetten, och i linköping finns väldigt ont om badvatten.

Men jag har badat väldigt mycket dom senaste dagarna iallafall. Vandringen på fredag/lördag gick förbi några sjöar och då passade man ju på att kasta sig i det svala vattnet. Konstigt nog kändes det faktiskt mer drägligt att gå runt i en svettig t-shirt med en stor tung väska på ryggen i gassande solsken, än att sitta inomhus och vänta på att temperaturen ska bli ok igen. Man gjorde någonting, hade ett mål, och kunde se fram mot det avkylande vattnet som kunde vänta bakom nästa krön.

Dessutom höll mina knän. Hade nästan räknat med problem med dom, men det blev aldrig så. Tog det lite lugnt i backar, tog små steg i högre frekvens och undvek stora älgakliv, lite samma tänk som när jag cyklar på tillräckligt låga växlar för att få hög frekvens på trampet och inte för stort motstånd.
Fast å andra sidan hade jag inte nån jättetung väska. Charlotte, en liten späd tös typ tre äpplen hög, hade en stor fullpackad väska som jag knappt orkade lyfta... Med en sån på ryggen hade nog mina knän brakat ihop.

En annan sak som jag räknat med var fotproblem. Både skoskav och tramdynor. Men det kom aldrig det heller, tror det var ett bra beslut att gå i mina väl ingångna löpskor med rejält med stötdämpning.

Turen gick iallafall till så att tio biologer satte oss på en buss på fredagmorgonen och åkte några mil söderut. Därifrån följde vi östgötaleden norrut genom myggtäta skogar och fästingdrypande gräsfält. Första dagen gick vi ungefär 12 km, vilket var ganska lagom. Vi var framme vid målet, ett vindskydd vid en sjö, ungefär vid 15-tiden. Där badade vi som tokar, grillade korv och marschmellows och sov i vindskydd som vi hade täppt till med myggnät. Stack man ut huvudet utanför nätet på natten, blev man uppäten av knotten på ett ögonblick.

Fast i ärlighetens namn sov jag inte så mycket. Först var det för varmt, sen var det för trångt, sen var det någon som snarkade, sen blev det ljust, sen kom det in en geting innanför myggnätet. Men ett par timmars sömn tror jag nog att jag fick. Och sömnbristen gjorde inte så mycket heller, var utvilad inför trippen och hade nog flera timmars sömn innestående sedan tidigare.

Sen blev det morgondopp, frukost och avfärd. Etappen var nog på 15km, och vi gick lite vilse men hittade rätt igen. Liksom första dagen så stannade vi ganska ofta när någon hittade någon konstig växt. Det följdes av en liten konversation som lät ungefär såhär:
"Vad är dethär för konstig blomma, den ser ju ut som en blimblumaris*"
"Nä, den har parallella nerver, det är nåt annat... GUNILLA! VET DU VAD DETTA ÄR"
[Gunilla kommer lufsandes]
"Oj, det ser ut som en plumblinuris mustica*... men ändå inte... hör med Gunnar."
[Gunnar är redan där, tar några bilder på växten med kameran. Klick klick klick.]
"Vi plockar med oss den och nycklar den på lunchen"

Sen satt någon på nån rast och bläddrade i en bok och kom fram till vad det nu var för växt, berättade det för sällskapet, som unisont brast ut i ett "Aaaaaah, jaaa det är klart". Förutom jag då. Jag var för upptagen med att undersöka om jag fått några parasiter i armhålan. Sen utbrast någon ofta att "Den går väl att äta?", varpå vi alla gnagde lite på den och kom överens om att att nej, den gick nog inte att äta.

*obs: växtnamnen är extremt påhittade...

Kort sagt var det ett par helt underbara dagar.