Tragik på LiU
Lite avslagen stämning i skolan just nu. I helgen var det en kemistudent i årskurs 3, med goda resultat och som låg i fas och allt, som tog livet av sig. I en labsal på universitetet. Känns väldigt obehagligt, mest på grund av alla skärrade kemilärare (jag läser en biokemikurs nu) som många nu varit inblandade i att hitta en avliden ung student en måndagmorgon. Själv kände jag honom inte, tror jag.
Vad ska man säga? Man vet inte om man ska vara ledsen eller förbannad. Att som sista handling i livet göra livet surt för så många andra som möjligt. Samtidigt, när man väl kommit till stadiet där man inte hittar någon annan utväg, då försvinner nog allt vad empati heter.
Föreläsningen idag fick ett naturligt avbrott när brandlarmet gick, så då tog föreläsaren tillfället i akt att berätta om händelsen. Tyckte hon skötte det bra, att om man märkte att någon verkade nere och stressad skulle man stötta personen. Hon berättade vart man kunde vända sig om man ville prata om händelsen, eller kände sig deppig själv. Sen stod hon bara där, tyst. Och vi var lika tysta. Det blev som en spontan tyst minut där vi stod. Sen tystnade larmet, och vi gick tillbaks till föreläsningen.
Vad ska man säga? Man vet inte om man ska vara ledsen eller förbannad. Att som sista handling i livet göra livet surt för så många andra som möjligt. Samtidigt, när man väl kommit till stadiet där man inte hittar någon annan utväg, då försvinner nog allt vad empati heter.
Föreläsningen idag fick ett naturligt avbrott när brandlarmet gick, så då tog föreläsaren tillfället i akt att berätta om händelsen. Tyckte hon skötte det bra, att om man märkte att någon verkade nere och stressad skulle man stötta personen. Hon berättade vart man kunde vända sig om man ville prata om händelsen, eller kände sig deppig själv. Sen stod hon bara där, tyst. Och vi var lika tysta. Det blev som en spontan tyst minut där vi stod. Sen tystnade larmet, och vi gick tillbaks till föreläsningen.
Kommentarer:
Trackback