Mormor
När jag var liten hade jag världens bästa mormor. Alltid positiv, alltid glad och alltid på lek och skojhumör. När vi lekte kurragömma hände det en gång att jag gömde mig i en garderob, ståendes i hennes stövlar och invirad i en rock, dvs jag var totalt osynlig. Då blev hon livrädd när hon inte kunde hitta mig, så nästa gång gömde jag mig snällt bakom en stol.
"Vaaaar är fedik, vaaar kan han vara?"
Där hon då bodde fanns det mycket småfåglar som hon brukade mata. När farfar fortfarande kunde, brukade han hjälpa till att kasta sten på skatorna som anföll småfågelbon. Mormor var lite skeptisk. "Uschiamej" sa hon, och visade med sitt ansiktsuttryck att hon egentligen gillar alla levande varelser, och att även om skatorna är dumma mot småfåglarna, så borde dom inte få stenar i huvudet.
Ibland kom till och med småfåglarna och åt bullbitar direkt ur våra händer, tror det var för att mormors bullar var sådär goda som det nog egentligen inte går att få bullar. Dom passade perfekt till hennes hemmagjorda jordgubbssaft, som hon hade frysen full av i använda mjölkpaket.
På sista tiden har hon varit ganska risig. Klar i huvudet, men som alla som lever länge en gång ska bli, så blev hon väldigt gammal. Dom senaste månaderna har hon mest legat i en säng på ett sjukhem och sett trött ut. Färdig. Senast jag var och hälsade på henne sa hon det också klart och tydligt. "Jag är fardig nu, kan jag inte få sluta...".
Nu har du iallafall fått det. Tack för allt, mormor. Du var bäst.