Närturism
Jag la mig ganska tidigt igår, var trött och hade inte sovit så mycket natten innan. Vaknade efter ungefär 4-5 timmars sömn (runt kl.3) och kunde inte somna. Gick upp runt 4 och bestämde mig för att cykla runt roxen. Ett sånt där spontant infall som man bara kan få för sig innan kl. 5 (antar jag).
Så efter frukost och ihoppackande av nödvändigheter så gav jag mig iväg cirkus kl. 5. Gick kalas. Cykelvägen första biten var väldigt snäll för den ovana cyklisten som glatt, men lite trött, cyklade på den. Tittade in på en fågelskådningsstation som vi besökt på sommarkursen, och cyklade sedan vidare.
Berg cyklades förbi och nästa stopp, sådär vid halv 8 (tror jag, har inte så bra koll), blev ett ställe där vi under basåret hade en exkursion. Letade upp en sjö som vi tittat på då, bara för att bevisa för mig själv att jag faktiskt har lite lokalsinne trots allt, och åt sen en bit.
Kroppen började nu känna sig rejält trött. Med krampkänningar i låren, genomsvettiga kläder och allmänt tokflåsig fick jag stanna ganska ofta och stretcha/vila/torka, men över lag gick det fortfarande ganska bra. Sen gick luften ur totalt. Ur framdäcket. Tjena, jag hade precis kommit halvvägs (dvs ungefär 30km). Som tur var hände det precis utanför ett fint litet hus, som jag plingade på och väckte en dam som svenskt nog givetvis inte alls sov, som iförd morgonrock grävde fram en cykelpump som jag fick låna. Snällt värre, jag skulle nog knappast lyckas med att vara så vänlig efter att ha blivit brutalt väckt av en svettluktande cyklist som inte har vett nog att ta med sig cykelpump på sin tripp.
Man kan ju kanske fråga sig vad det gör för nytta att pumpa ett trasigt däck, men jag tyckte att punkteringen kanske hade gått över.
En kilometer senare fick jag så åter igen börja traska. Bebyggelsen var enligt min karta ungefär en mil bort, och det var alltså så långt som jag tvingades gå. Väl framme i norsholm, vid roxens östra kant och som fungerar som genomfart för göta kanal, gick jag in på ica-nära och köpte mig ett lagningskit. Någon pump hade dom dock inte, men det tänkte jag låna. Nyckelord här är "tänkte". Väl ute igen såg jag en busshållplats som vänligt nog visade att en linköpingsbuss inom ett par timmar skulle komma, så jag sköt upp mina lagningsplaner, åt lunch (klockan var 12), hoppade på bussen vars busschaufför var måttligt road över att tvingas använda cykelhakarna på baksidan av bussen, och åkte iväg.
Väl i Linköping köpte jag mig en alldeles egen pump på clas ohlson och började knalla hemåt. Halvvägs började det dock dugga lite, och en magkänsla fick mig att börja tokpumpa däcket, sätta mig på cykeln och hoppas att luften skulle räcka hela vägen hem. Magkänslan hade rätt, regnet vräkte ner inom några sekunder.
När ytterdörren på björnkärrsgatan slog igen bakom en dyngblöt och trött fredrik hördes det ett dån. Tanken slog mig att det måste vara plåttak på kåken, men sen kom jag på att så inte var fallet. Konstigt. Förklaringen kom när jag kommit upp till min lägenhet och såg ut genom fönstret. Det var totalt vitt ute. Hagel? Nej. Regn. Plus en hejdundrande vindby. Träden praktiskt taget låg ner. En människa skymtade på gångvägen utanför, som slängde sig i skydd under ett träd, eller också blåste han bort. Det lustiga var att när jag cyklade sista biten var det totalt vindstilla. Visst, regnet vräkte ner, men någon vind var där inte.
Tromb. Är nästan helt säker på det. Jag tar det som ett tecken på att oturen för dagen var slut. Jag slapp ju blåsa bort.
Nu har jag duschat och druckit en kopp varm choklad, om ett par timmar kommer jag slockna och sova till november eller nåt sånt.
Och imorgon blir Camilla mamma. Grattis i förskott :)
En blomma ska du få, jag hittade den idag.
