Uppklättring

Har mått bättre dom senaste dagarna, och än bättre kommer det bli när jag nu kan börja vila på riktigt. Gjorde klart sista kursen idag, så nu är jag helt fri. Förutom ett par labrapporter som ska göras om och en tenta som jag skjutit upp till augusti.

En av effekterna av att jag kört på i uppförsbacke lite för länge är att jag bara orkar tänka på en sak i taget. Nu kommer jag förhoppningsvis få gjort lite städning, diskning och tvättning också, hela min lägenhet är ett slagfält. Har inte tvättat sedan i början av februari, och städning att tala om har nog inte skett än i år. Möjligtvis i januari.

Men nu ska jag beta av det också, i lagom takt. Och ta lite solskenspromenader och bjuda hem folk på bowling och sånt. Och bli människa igen.

psykbrott, del 494

Det är intressant att se hur olika människor tolkar saker olika. Studievägledaren tog det hela ganska allvarligt i onsdags, sa att det var jätteviktigt att jag kopplade bort allt skolarbete så snabbt som möjligt, och att jag inte skulle oroa mig så mycket om hur det blir med saker runt omkring. Hon på studenthälsan som jag pratade med idag såg det på ett annat sätt, att kan var "kanske lite bränd i kanten" som hon uttryckte det, att jag nog knappast skulle behöva speciellt lång tid på mig att komma tillbaks, och att jag skulle göra klart så mycket som möjligt i skolan och dessutom ta reda på på egen hand hur det fungerar med csn, och dessutom ringa till vårdcentralen och hoppas att dom har tid. Annars skulle jag ringa till privatläkare, eftersom dom har mer tid över till fall som inte är så viktiga. Fast det där sista sa hon inte, men det var väl det hon menade.

Gick därifrån, kände mig lite dum och konstig, och lite sur över att jag bara fått ännu mer att tänka på. Vad hände med den där avkopplingen som var så viktig? Kom hem, ringde till vårdcentralen utan några större förhoppningar. Möttes av massor av empati och förståelse. Fick tid redan nästa vecka, plus ett nummer till psykakuten.

Skillnaden var nog egentligen att vårdcentralen ställde raka frågor om hur jag mår rent psykiskt, som jag inte kunde svara speciellt undvikande på. Frågor där en tvekan i svaret var svar nog. Studenthälsan frågade mer om livet i allmänhet, och det var mycket enklare för mig att bagatellisera saker då, och det späddes nog på av bagatellisering från hennes sida också.


Kom på en grej förut... Det som gör denna vändan värre än förra gången för 5 år sedan är att den gången kunde jag utgå ifrån att det var en engångsgrej. Nu känns det som att det är något kroniskt och obotligt. Som något som kommer förpesta resten av mitt liv. Det har gjort att det inte längre är motivationsproblem eller nån form av utbrändhet som är det största problemet, utan jag känner mig trasig, handikappad och totalt utanför systemet.

Brejk

Var hos studievägledaren idag, bestämde mig för att lägga ner verksamheten för terminen. Sjukanmälde mig hos försäkringskassan också, jag mår ju dåligt och det är därför jag inte kan plugga... så varför inte. På så sätt bör det inte vara så bråttom med att skaffa jobb, eftersom jag borde kunna få sjukpenning motsvarande CSN resten av terminen, och i sommar har jag hyresfritt. Beror väl lite på vad sjuksköterskan på studenthälsan säger iofs, men jag tycker själv att jag är inkapabel till arbete för närvarande.


Vidare tyckte vägledaren att jag skulle skippa omtentan i april, och det känns faktiskt som ett väldigt vettigt förslag. Jag menar, det är nog viktigt att jag kopplar av så snabbt som möjligt. Förra gången jag mådde såhär körde jag på lite för länge, varefter jag försökte fixa allt själv, utan professionell hjälp... och det gick ju som det gick, jag kommer aldrig kunna göra det jag försörjde mig på då igen. Då kände jag inte att jag fick stöd av min arbetsgivare, dom tog inte problemet på allvar, och det gjorde kanske inte jag heller inser jag nu i efterhand.


Denna gången blir det alltså en helt annan strategi. Det får ta den tid det tar. Jag är för tusan utbränd... eller iallafall på god väg.


Återstår bara en sak innan jag kan koppla bort allt. En muntlig redovisning på engelska. Hade det inte varit för att det är ett grupparbete, hade jag skippat den också.


Pinsamheter

För ett tag sedan var jag hemma hos en kompis kompis och hennes sambo och drack lite öl. Som vanligt var det hemköp-varianten, och det ville då naturligtvis rinna rakt igenom kroppen, så toalettbesöken blev ganska frekventa.

Vid kvällens tredje toalettbesök bestämde jag mig för att vara macho och stå upp och lätta på trycket, vilket jag sällan gör när jag är hemma hos folk. Det var då olyckan var framme. Toaletten var nämligen inte i perfekt trim, utan sittringen ville gärna falla ner när man fällt upp den. Jag märkte detta, och placerade den försiktigt i sitt läge, den stannade kvar där, och jag kunde sätta igång.

Som i slow-motion började plötsligt ringen falla, och i mitt huvud hördes ett sånt där filmiskt "Noooooooooo", också det i basig slowmotion, men det hela löstes smidigt med hjälp av en hand som snabbt placerade tillbaks sittringen på sin plats. Problemet var bara att jag använde fel hand, eller rättare sagt båda händerna, vilket fick till följd av att jag så att säga missade målet ganska rejält. 3 sekunder senare rullade jag panikartat ut toalettpapper från rullen rabblandes "nejnejnejdetärintesant, dettahänderinte, nejnejnejneeeej", varefter det blev en noggrann rengöring av badrummet i all hemlighet.

Bredvid toalettstolen fanns en såndär tidningshög som mannen i lägenheten brukade läsa. Reklamblad från olika datorbutiker. Ni vet sådant som vissa tycker är skräp, medan vi andra tycker är månadens höjdpunkt. "Jaaa, dustinkatalogen har kommit, nu ska jag bannemig sätta mig och skita en timma!". Dessa tidningar var hur som helst lite fuktskadade efter min olycka, vilket jag smidigt löste genom att först hälla av överflödig vätska, och sedan vända dom fuktiga delarna nedåt, så dom inte syntes.

Haha, tänkte jag. Jag är så smart.

Sen gick jag ut och satte mig bland dom andra igen och låtsades skratta med i samtalet. I själva verket satt jag och tänkte att "hoppas ingen kommer på mig hoppas ingen märker nåt aaaaah, guvapinsamt!". Insåg ganska snart att det var en otroligt dålig idé att bara vända på tidningarna, hur otroligt vidrigt det var, fick ångest över det. "Haha, rolig anekdot jocke... (ehm, ursäkta jag måste gå på toa igen)"

Sen smusslade jag ut tidningarna från toaletten och placerade dom i pappersinsamlingen i köket. Haha, smoooooooth!

Två dagar senare hade paret brutit, tjejen panik-flyttat därifrån och jag fick en ny ångestattack. Jag fick bilder i huvudet av att killen hittade sina älskade dustintidningar i pappersinsamlingen, tog det som en förolämpning och börjat gräla om det.

Två dagar senare hände en annan olycka som också den innefattade folköl, mig och iallafall ena halvan av paret...

Sen fick jag en depression :D

Trög blogg

ÅÅåååh, vad trögt det går... Att blogga alltså. Servern är seeeeg, så man hinner ju gå igenom ett par evolutionära steg och utveckla vingar innan man får något skrivet.

Typ skriva in adressen.
Vänta. Ta en kaffe.
Skriva in lösenordet.
Vänta. Ta en kaffe.
Klicka på bloggen.
Vänta. Ta en kaffe.
Klicka på att skriva nytt inlägg.
Vänta. Ta en kaffe.

Sen när man väl har kommit fram till bloggskrivningen måste man gå och sätta sig på toa ett par år eller så.

Iallafall, det känns som det är lite på uppåtgående just nu, har till och med börjat fundera på att försöka köra terminen ut. Dom tankarna gör dock att det känns pissigt igen, så jag antar att jag inte riktigt är mogen för det än, och eftersom nya kursen börjar redan på onsdag, så blir det nog inget med det.

Eller, jag ska försöka gå dit på uppropet åtminstone. Måste nog göra det, för min tid hos studievägledaren är först EFTER uppropet, och upprop är obligatoriskt om man ska gå på kurs, tror jag... eller, egentligen inte... eller, det kanske är det på hälsouniversitetet, där kursen ska gå.

Det är en kurs som känns väldigt intressant... jag VILL gå den. Tror jag ger det ett försök och skippar omtentan i biokemi.. jo, så får det nog bli. eller... äh, jag vet inte.

rätt sida

Vilken skillnad. En extra timmas sömn, känns mycket bättre nu. Vaknade nog på fel sida förut. Nu kanske jag till och med orkar gå och handla. :D

Sängläge

Det är en olustig känsla när man känner att man faller. Folk sträcker ut händer för att hjälpa till, men jag undviker dom. Vill inte dra med mig någon. Har redan gett upp, väntar bara på att nå botten och kunna börja jobba mig upp igen när man får lite fast mark under fötterna. Kommer förmodligen prova någon annan väg, mina studieår är troligtvis bortkastade. Så känns det nu iallafall.

Har precis gått upp ur sängen för dagen, men det känns som ett misstag. Går nog och lägger mig igen.

Blä

Har deppat i ett par veckor nu, och det har lett fram till att jag bestämt mig för att ta ett studieuppehåll. Jag har tagit slut helt enkelt, orkar inte lägga energi på skolarbete. Har gått på sparlåga genom många kurser nu, i hopp om att bränslet ska räcka hela vägen ut, men det gjorde det tyvärr inte. De tre senaste kurserna har det gått överstyr, två av dom har jag saker som släpar i och den tredje håller fortfarande på och känns trots sin lättvikt jättetung. Och ja, jag vet att andra klarar av att ligga efter konstant i sin utbildning, men jag fungerar inte så.

Så, studieuppehållet kommer klubbas igenom på onsdag hos studievägledaren.

Då kommer nästa problem, vad ska jag göra istället? Har småkontakter på IKEA och lidl här i stan, som jag tänkte undersöka om det kan ge något... plus att en öronläkare som jag känner ska hålla ögonen öppna om han ser något lämpligt enkelt lab-arbete på universitetssjukhuset här i stan... och en som jobbar med nån slags medicinrobot hade visst också några läkemedelsföretag här i stan som han hade varit i kontakt med.
Bra med musiker-forum, finns allt möjligt folk där.

Förhoppningen är ju att studiemotivationen och energin ska komma tillbaks, även om jag tvivlar på att det blir så, och på så sätt vore det ju ganska najs att hitta något jobb där man faktiskt jobbar med sånt som jag tycker är intressant, så det inte bara känns som bortkastad tid.

Jaja, det var en liten uppdatering om läget iallafall. Ska nog försöka bo kvar här under uppehållet, får väl antagligen gå nån liten kvällskurs eller nåt för att inte bostadsbolaget ska börja bråka.


Breaking the chain

I fredags tänkte jag cykla iväg till min första föreläsning på några veckor. Packade väskan, drog på jacka och mössa, gav mig ut i cykelförrådet, rotade fram cykeln som hamnat långt in eftersom jag inte cyklat sedan januari när det var snöfritt.
Problemet var bara att kedjan liksom inte ville böja sig i länkarna. Totalt jättestelt. Gissa vem som glömt att olja kedjan, trots att han sett att den hållt på att torka ihop?
Så det blev ingen föreläsning. Istället en promenad till biltema för att handla olja och kedjebrytare. Nu har kedjan legat i ett härligt oljebad i över ett dygn, men än så vill den inte ge med sig. Lutar åt att det blir ytterligare en promenad till biltema för att handla en ny kedja.

80h

Nu är jag färdig. The end, finito. Två arbetsveckor av hackande, stötande, hoppande, samlande och klurande är över. Nu har jag lite separationsångest och vet inte riktigt vad jag ska göra. Funderar på att göra om allt igen, börja om från scratch... men det är nog en dålig idé. Barnen åkte hem till sina föräldrar, och godheten segrade till slut i Hyrule.

Ja, precis. Jag slog precis sista bossen i The Legend of Zelda: Twilight Princess.

80 timmar tog det alltså, vilket ju då blev uppdelat på lite drygt en månad. Egentligen finns det inget som ens kommer i närheten spelglädjen som spelet gav, absolut det bästa jag spelat. Nu är jag kanske inte världens mest hardcore-gamer, har ju exempelvis inte spelat tidigare Zeldaspel, men det spelar ingen roll. Tror ändå inte att dom slår Twilight Princess. Det hade liksom allt.
-Söta nintendosagofigurer (till skillnad från spel till andra system som ska vara så nedrans verklighetstrogna)
-Vacker miljö, fint väder, glad musik och fågelsång när det är glatt
-Mörker, ondskefulla figurer, hemska toner och spänning när det är något lurt på gång
-Pyssel, pussel, gåtor och klurigheter
-Spel i spelet
-Det där klassiska belöningssystemet, som gör att man gladeligen sliter med en jobbig boss, eftersom man vet att man får något fint när det är färdigt
-Fantastiskt trevlig handkontroll, det är otroligt mycket enklare att komma ihåg rörelser än knapptryckningskombinationer.
-Och så har dom skippat röst-skådespeleri. Alla dialoger är textbaserade, vilket gör att man slipper irritera sig på att folk inte låter bra, eller inte låter som man vill.

Detta blev visst en roman... men men.
Rekommenderas som tidsfördriv om man inte har så mycket att göra på kvällar, eller har ett par veckor ledigt och oplanerat. Eller vad tusan, man behöver inte spela så intensivt.

Nåväl, nu blir det till att vänta i några år innan uppföljaren kommer. Dyker säkert upp ett och annat mysigt spel under tiden, typ super mario eller nåt, och då får man väl fundera på om det är värt att införskaffa.

Telebolagens sämsta kund

Månadens telefonräkning hamnade på 34:-.

Förstår inte.

Ok, dom hade tagit lite för mycket betalt förra räkningen pga att dom inte fattat att jag var student, vilket jag ringde och klagade på, så det drogs av denna gången (kanske 20:-), men ändå. Under månaden har jag gjort ett köp via mobilen på 20kr, samt röstat två ggr i melodifestivalen (jo, det är sant), dyra numret = 2*10kr. Har skickat ett par sms och kanske ringt något annat samtal också, vet inte riktigt (hatar som ni kanske vet att ringa upp folk, då jag inte gillar att inte veta i vilken situation jag kan hamna i).

När jag räknar blir det typ
Månadsavgift = 30kr
Tillbaks från för mkt avgift = -20
Köp = 20kr
Röstning = 20kr 

= 50kr.

Förmodligen hamnar månadsavgiften i nån slags samtalspott, trots att jag är nästan säker på att jag läst i abonnemangsuppgifterna att det inte fungerar så. Men men, jag ska inte klaga. Det gör mig iallafall glad att jag bytte bort telenor, trots att det lättare blir överbelastat i tele2/comviq-nätet. Och jag förstår verkligen inte varför folk har både fasta och mobila abonnemang. Skiljer väl inte så mkt på minuttaxorna längre?
Enda jag kan komma på är väl risken för hjärntumör pga strålning. Kan nog vara ett ganska bra skäl om man är en frekvent telefonpratare iofs...


Och om någon blev nyfiken på vem jag röstade på, så var det skolfröknen såklart. Båda gångerna :P


2*4 = 7

Kort summering av helgen:
Fredagen, 4 personer dansade med turkar i en korridor. Blev lite trött.
Lördagen, vaknade sent, 4 personer halkade iväg till HG på kvällen. En blev utslängd, en blev femte hjulet.
Söndagen, inte mycket sömn... men mycket sängliggande... och träningsvärk i bröstmusklerna.

Intressant helg...


Meanwhile, in a pot of soup

Medan soppan blir varm och ägget kokar, och frågan jag ställde till en proteinprediktionsserver processas, hinner jag med en liten blogg.

Var och simmade igår. Otroligt trött blev jag, var helt övertygad om att jag höll på att bli sjuk efter det. När jag blir sådär totalt utmattad, går det ofta så nämligen. Nu verkar det nästan som att jag slipper det dock, mår bättre idag, piggare och med bara lite gosig muskelvärk.

Hann med en liten visit hos Malin också innan simturen igår, ville ju inte missa den nya katten medan den fortfarande är liten. Och huga, vad liten och framför allt söt och mjuk den var. Tror rasen hette brittiskt korthår, och han såg ut som en liten nallebjörn med sina korta ben och gigantiska tassar. Den verkade lite rädd för mig, men sen blev den lite modigare. Den andra katten, lakrits, verkade nöjd med att ha fått en lekkamrat, även om jag blev lite nervös när dom lekte. Typ "Nejdå, det är ingen fara, han brukar bita tag i huvudet och rycka ur det med ryggraden sådär". (obs. lätt överdrift)
Blev lugn när dom låg och myste och allmänt trivdes ihop sen iallafall.

Hepp, nu är maten klar!
Hungrig. Ska kompensera matlådebortfallet med en sats lasagne sen.


hits